Ove Jeppsson berättar

”Jag hade under flera år drivit livsmedelsbutik i Älmhult och flyttat till Tyringe. Tyrehallen AB bildades 1967 och startade med att den 15 augusti 1967 köpa Yngves Livs på Hässleholmsvägen 14. Yngve Johansson var bland de första handlarna på orten som marknadsförde sig genom så kallade ”lockpriser” Yngve hade tillsammans med sin leverantör, ICA långtgående planer på att starta ett köpcentrum i korsningen Malmövägen och Hässleholmsvägen. Yngve Johansson hade genom kontakter förvärvat tomten där köpcentrat avsågs ligga.

ICA och Yngve Johansson blev inte riktigt överens om utformningen av centrat varför Johansson kontaktade Bergendahls Hässleholm, som köpte tomten och etablerade ett samarbete. Byggmästare Carl-Erik Almkvist Hässleholm projekterade och byggde del 1 på Tyrehallen, cirka 800 m² Bygget stod klart strax före jul och den 6 december 1967 öppnades dörrarna till en Favörbutik. Innan dess hade genom namntävling affären fått namnet Tyrehallen. Vinnare blev fröken Hansén, Tyringe.

1969 fullföljdes byggandet av köpcentrat genom att Konsum Tyringe flyttade från sina gamla lokaler på Torggatan och in i den östra delen av fastigheten. I mellandelen flyttade Lagerkvists Herrekipering och Tyringe Sparbank in.

Strukturomvandlingen inom svensk dagligvaruhandel hade påbörjats och de mindre kvartersbutikerna började försvinna såsom KBS, Thomassons Livs, Åkessons Livs med flera. I vissa fall tog Tyrehallen initiativet till att hjälpa till med avvecklingen genom att överta varulager och vissa inventarier.

Även inom köpcentrat skedde förändringar. Tyrehallen bedrev kioskverksamhet med korv och godis men vi koncentrerade efter hand verksamheten till livsmedel med mindre sortiment inom textil och husgeråd. Lagerkvist lade ned, Sparbanken bytte lokaler och även Konsum lade efter några år ned sin affärsrörelse på orten. I deras före detta lokaler bedrev ElPe under några år butik för sport och fritid som dotterbolag. ElPe hade flyttat i från Centrumhuset vid Torggatan där Napoleon då kunde flytta in från Järnvägsgatan.

 Efter dessa förändringar disponerade ”nya Tyrehallen” hela affärshuset och 1993, efter drygt 25 år tyckte jag det började bli dags att lämna över till den yngre generationen. Fredrik tog över och namnet Tyrehallen levde vidare. 1998 kände Fredrik att han ville ha nya utmaningar och i mars 1998 överlät han rörelsen till Exet, lågprisprofilen gjorde intåg i Tyringe. En liten hörna för varm korv och kaffe återuppstod en kort tid år 2000. I april 2003 övertogs verksamheten i fastigheten av Euro Spar som drev butiken i några få år. Då övergick affärsrörelsen till två köpmän och drivs som Hemköp med dess uttalade butiks- och sortimentsprofil. 2009 startade en frisersalong i tidigare utrymmet för varm korv försäljningen”.

Axel och Signe Rydström

Axel Julius Rydström (1886-1972) – Signe Augusta Maria Jonsson (1885-1922).
Vigsel den 1 maj 1920 i Finja kyrka

Axel Julius Rydström föddes den 15 november 1886 i Norra Mellby. Axel dog 29 april 1972 bodde då vid Hörjavägen. Tyringe nummer.

Axel Julius fader var tunnbindaren Karl Gustaf Rydström han var född 1859 i Drotthems församling i Östergötland. Han gifter sig den 3 maj 1885 med Anna Lassesdotter hon är född den 21 oktober 1857 i Hästveda. De bor i Norra Mellby församling Sösdala, Vannaröd nummer 2. 

Karl Gustaf och Anna får tre barn, Axel, Agneta och Doris.

Agneta Matilda Rydström född den 2 november 1888 i Norra Mellby. Hon fick 2 barn. Hon dog den 29 september 1937 på Ängelholms lasarett. Hon begravdes den 2 oktober i Barkåkra. Hon var hushållerska på Errarp nummer 14 i Barkåkra församling.

Doris Emilia Rydström född den 2 maj 1891 i Norra Mellby.

 Fadern   Karl Gustaf Rydström emigrerar till Amerika den 8 maj 1891, 6 dagar efter sista barnets födelse.

Övriga familjen flyttar den 27 januari 1908 till Tyringe nummer 3, 1909 flyttar dom till Tyringe nummer 4 landsorten (Hörjavägen) Dotter Agneta kom till Tyringe 2 år tidigare 1906. 

1910 var Axel Rydström Smedsarbetare och bodde på Tyringe nummer 4. 

Den 1 maj 1920 gifter Axel Julius Rydström sig med Signe Augusta Maria Jonsson, i Finja kyrka, hon var född den 19 januari 1885 i Åker Jönköpings län. Vigsel förrättare var O. Fredfäldt.

Axel och Signe fick dottern Maria Axelina 23 augusti hon blev två dagar gammal. Signe dog den 5 februari 1922 på Tyringe nummer 4. Hon dog enligt dödboken i struptuberkulos. Signe Augusta hade tidigare varit gift med kusken Vilhelm Jansson, han dog i kräfta, den 25 februari 1916 i Ås församling Skaraborgs län.

1940 bor Axel tillsammans med sin mor Anna Rydström f Lassesdotter, hon var född den 1 oktober 1857 i Hästveda, fadern Tunnbindaren Karl Gustav Rydstöm född 1859 i Drotthem i Östergötlands län, han hade emigrerade till till Amerika den 8 maj 1891. 1940 bodde även  Amanda Bengtsson f Andersson hon är född den 4 november1886 i Tjörnarp, hon  skilde sig 1938 från Hemmansägaren Sigfrid Algot Bengtsson från Norra Mellby församling. Hon dog den 5 januari 1976 på Hemgården i Tyringe, bodde där från 1970.

1950-60 bor Axel Rydström kvar på Tyringe nummer 4. 1970 bodde Axel tillsammans med sin syster Doris Emilia Rydström född den 2 maj 1891 i Norra Mellby. Hon var ogift. Hon dog den 18 oktober 1981 på Långvårdskliniken 10 Hässleholm hon var ogift.

1940 bodde även  Amanda Bengtsson f Andersson hon är född den 4 november1886 i Tjörnarp, hon  skilde sig 1938 från Hemmansägaren Sigfrid Algot Bengtsson från Norra Mellby församling. Hon dog den 5 januari 1976 på Hemgården i Tyringe, bodde där från 1970. 1970 bor även Axel Rydströms syster Doris Emilia Rydström på Tyringe nummer 4. hon dog den 18 oktober 1981 på långvården nummer 10 i Hässleholm.

Axel Julius Rydström dog den 29 april 1972 på Tyringe nummer 4 Hörjavägen. Han gifter aldrig om sig.

Tillbaka till Hörjavägen >>>

Bränneriet

A. Nilsson (1861-1920) lät stycka av tomter från sitt stora markinnehav norr om järnvägen så att Tyringe Ångbränneri AB kunde få lagfart 1903. Omfattande byggnation hade redan påbörjats och höll på i flera år. 1908 pågick arbetet med reningsverket. Namnet ändrades 1909 till Skånska Spritförädlingsbolaget och 1913 blev det konkurs.

Vid tiden för konkursen var företaget taxerat till 98 000 kronor, saluvärde 150 000 kronor och brandförsäkrat för 241 500 kronor. Fabriksbyggnaden var av tegel och inredd till brännvinsbränneri och reningsverk, delvis i två och delvis i tre våningar med vardera ett ångpannehus, sammanbyggt med fabriksbyggnaden.

I bränneriet fanns potatiskokare, förmäsk, mäskkar, mäskpump, brännapparat med brännpanna av trä, drankpump, maltkross, hiss, vattenkokare, 30, effektiva, hästkrafters ångmaskin, 5 hästkrafters dynamo, sprithållare (2×3000 liter) samt en cistern av trä som rymde 13 000 liter.

I bränneriets ångpannehus fanns en tubulär 28 kvadratmeters ångpanna med injektor, ångmatarpump, potatistvätt och elevator samt en fristående rund skorsten. I reningsverket en cistern (20 000 liter) med glasrörsställ, wortingpumpar, rektifieringsapparater (18 000 + 32 000 liter) vattencisterner (6 000 + 10 000 liter) samt diverse andra cisterner, reningsapparat för finkelolja, 2 styck vattendestilleringsapparater med kopparslangar samt utanför väggen en lankcistern.

I reningsverkets pannhus två ångpannor, matarpumpar, järncistern för matarvatten och en fristående fyrkantig skorsten. I ett cisternhus av tegel fanns två nederlagscisterner om vardera 87 000 liter och i ett envåningshus av trä med två rum, tunnbinderiverkstad.

Kontorsbyggnad av tegel med två kontorsrum, kassavalv och förstuga och så fanns ett reservskjul av trä. Alla byggnader var täckta med papptak.

Till fabriken hörde två av gråsten uppmurade drankbehållare, den ena helt och den andra till hälften belägna å fastighetens mark. Elektrisk belysning med lampor och armatur fanns inom hela fabriksområdet.
Hämtat ur Norra Skåne 1913.

I december 1911 härjades fabriken av en häftig eldsvåda med stora skador på inventarierna. I samband med denna eldsvåda stals det stora mängder sprit och det var fest på många ställen.

Ett stickspår från järnvägen gick in på fabrikens gård. Infarten spärrades av ett kraftigt stängsel. Grindarna öppnades endast för järnvägstransporterna.

Det berättas av Helge Ljungdal för Göingebladet att en gång skenade en häst med vagn mot en spritledning, som gick mellan ett par av byggnaderna. En läcka uppstod och hästen skadades svårt. Folk strömmade till och samlade upp spriten med diverse kärl. Stämningen blev hög. Blodet från den skadade hästen rann utmed vägen. Slaktaren Wihlborg fick nödslakta hästen. Man talade om denna händelse i bygden många år efteråt.

Under första världskriget ändrades fabriken för tillverkning av potatisflingor. Stort lager i sedermera biografbyggnaden Metropol. Efter kriget var det ingen efterfrågan på flingor och på 1920-talet skrotades maskinerna.

Byggnaderna användes sedan under många år av Lantmanaafären som lagerlokaler. Joel Nilsson (1893-1975) fick plats för sin smidesverkstad när han flyttade från Torggatan omkring 1940.

Tage Björk (1910-85) startade på andra våningen sin firma Medikema 1940. 1937 kom Arthur Carlssons (1907-81) snickerfabrik. Bertil Petersson (1913-1976) kom från Helsingborgsvägen med Metallförädlingen, Erik Nilsson (1920-2009) med Ugnslackeringen och Curt Perssons (1921-2010) Rörprodukter.

Bränneriets skorsten höjde sig högt över alla hus i byn. De djärvaste pojkarna brukade klättra på fotstegen inne i skorstenen för att däruppe få en fin utsikt över nejden.

Skorstenen mötte sitt öde i början på 60-talet då den togs ner sten för sten av bröderna Enar och Torsten Lindberg.

Tillbaka till Brännerigatan >>>

Tyringe från järnvägsstation till tätort

Byggandet av Helsingborgsbanan startade i februari 1873 och stod färdig 1875.

Rallare i arbete.

Skogsegendomarna i närheten av järnvägslinjen lockade en del, bland andra danska, intressenter till Tyringe-trakten. Sålunda inköptes Vedhygge, Tyringemölla och Bommeryd med omfattande avverkning som följd. Se Gårdar i Tyringe-trakten, finns på museet.

Meningen var att Torup skulle bli den stora utskeppningsstationen, men motstånd från markägare satte stopp för detta. Även om expropriation fick tillgripas även i Tyringe var motståndet inte så stort som i Torup. Järnvägsbolaget byggde inte station i Torup förrän 1891.
Bangården vid Tyringe station blev alltså dimensionerad efter behovet av utrymme för timmertransporterna.
På så sätt blev Tyringe så småningom den dominerande orten i trakten.

Gamla statiosnbyggnaden

Stationshuset från 1875 var i bruk till 1913 och därefter postanstalt till 1919. Sedan blev det bostadshus och revs 1960.  En uthusbyggnad lämnades kvar för att ändras om till taxistation.

Loket »Hässleholm« byggt 1883 med tio år äldre vagnar. Bilden tagen vid underhållsarbete omkring år 1900.V<eta mera Järnvägen
Nya stationshuset från 1913. Här blev långt senare bibliotek.
Elektrifieringen var inte klar förrän 1943

Personal ett urval.
Stationsinspektorer »stinsar«.
1876-1891 August Mauritz Cavallius, född i Göteborg 1850. Lämnade sin tjänst efter den stora postsstölden.
1892-1906 Olof Strandqvist, född 1863 i Raus, Helsingborg. Kom till Tyringe efter en tjänst som stationsskrivare i Helsingborg.

1906-1931 Ludvig Wallentin Linneros, född 1870 i Herrljunga, död i Svenstorp, Västra Torup 1958.

1931-  Karl Johan Fritiof Lindskog, född 1879 i Raus. Var tidigare stationsskrivare och byggde Villa Furulid 1908

Järnvägsolyckan 1942 kommer snart mera.


Banmästare Johannes Nilsson född 1847 i Ekeby, kom till Tyringe 1876. Hustrun Hilda köpte 1892 den fastighet, som Anders Persson hade bebyggt redan 1879 och som senare blev Perssons Café. Hilda ägde fastigheten i närmare trettio år, men någon kaféverksamhet under den tiden är inte känd.

Reparationsförman Peter Mårtensson född 1849 i Frillestad, kom under 1880-talet från Vedby, där han hade varit banmästare. Sonen Fritz Edvin blev stationskarl i Tyringe och gift med spettkaksbagerskan Anna vid nuvarande Lantmannagatan. Deras son Gösta var under många år bibliotekarie i Tyringe.

Banvakter Olof Svensson född 1847 i Norra Vram, kom tidigt i tjänst i Tyringe. Sonen Oscar föddes här 1876.
En yngre son Ernst efterträdde fadern som banvakt och blev även brandchef i Tyringe.

Troligen före 1910. Semafor och grind till vänster. Till höger hönshus och loge. De hade ko, grisar, höns och ankor.

En dotter till Ernst gifte sig med frisören Sture Viberg.

Johannes Jönsson född 1851 i Verum, kom från Osby 1885 och blev extra banvakt i Tyringe. 1910 nämns han som stationskarl. Johannes var gift två gånger. Döttrarna Annett och Hilda emigrerade 1906

Sven Olsson född 1843 i Vinslöv, blev banvakt i Tvärskog, nuvarande Auroragatan.
Gustav Adolv Persson född 1876 i Norra Vram, efterträdde 1910 Sven Olsson, men flyttade 1925 till Smedstorp. Där nämns svärsonen Vilhelm Olsson banvakt 1930

Stationskarlar
Johannes Svensson Berglund född 1849 i Svärtingstorp, kom 1876 från Perstorp. Av hans nio barn emigrerade fyra stycken. Johannes dog 1911.

Axel Olsson född (1870 – 1961) i Riseberga, kom till Tyringe 1910. Han bodde där som nu finns en stor parkeringsplats vid Stenbocksgatan 2 och 4. Axel fick ena benet avklippt vid en olyckshändelse. Han lär dock ha varit en stor humorist, trots sitt handikapp.
Hustrun Alma (1877-1955) var tvätterska och använde vattnet i bäcken som kom uppifrån Svartevad. Bäcken rann genom deras tomt och bredde där ut sig till en damm som Alma sköljde tvätt i. En dotter gifte sig med Kurt Nagel.

Oskar Johansson född 1890 i Hässlekulla. Hustrun från Matteröd. En son Hans Artur.

Tillbaka till Järnvägsgatan norra delen >>>

Taxi i Tyringe

Fribergs åkeri hade som drosk-kusk på 1910-talet Anton Håkansson (1895-1983).

Sen kom bilismen och Friberg förvärvade tre taxirättigheter. Även ambulansbil.

Förutom ägaren Martin Friberg i mitten anlitades som chaufförer Viktor Björkqvist (1911-1964) till vänster och Valde Persson (1907-1961), och Harald Persson (1912-1997) ej med bilden.
1946 köpte Sven Svensson (1913-1979) Fribergs rättigheter. Han använde en 7-sitsig och en 5-sitsig bil. Den tredje rättigheten var vilande.

En annan taxiägare vid denna tid med tre bilar var Ivar Andreasson (1918-2006). Han sålde en del till (sin bror?) Sven Andreasson (1917-1973?) och en del till Börje Nilsson (1921-2015).

Ivar och Sven gick sen samman med Sven Svensson. De hade taxistation i västra delen av järnvägsstationen.
1950 sålde Sven Andreasson sin del till Carl Abrahamsson (1912-96) och Ivar sålde sin del till Torsten Johansson (1908-93).

För att kunna köra skolskjutsar köpte de en VW-buss.
Med tiden sålde Börje Nilsson sin rättighet till Folke Olsson (1921-1963) och han anslöt sig till sina kollegor på taxistationen. Folke sålde senare sin del till sin bror Ivar (1918-1995).

Efter en tid blev det misshälligheter mellan Ivar Olsson och de andra. Ivar lämnade gruppen och körde sen taxi från bostaden på Stålgatan.
1976 sålde Sven Svensson sin del till Alvar Dahlman (1931-1996), men Alvar sålde redan 1978 till Alf Ericsson och köpte i stället Ivar Olssons rättighet.
Torsten Johansson sålde också sin del 1976. Ny innehavare blev Tage Dahlman.

1978 köpte Bengt Göransson Carl Abrahamssons del. Nu hade man ny taxistation öster om järnvägsstationen.

1990 gick Tyringe Taxi samman med Hässleholm. En kort tid fanns sen en privat taxi i Tyringe (Sjöstrand), men sen var det slut.

Till största delen meddelat av Nanny Svensson (1921-2011)

Tillbaka till Järnvägsgatan >>>

Berta Bergmans minnen

Berta Debora Bergman, gift greve med Henning Hamilton, född 1890 –död 1953, hon var yngst av Maria och August Bergmans 8 barn.

Barndomsminnen från Tyringe

Publicerat i Norra Skåne 3 februari 1951.
Då översten Stael von Holstein på 1830-talet åkte från Kristianstad till regementsmöte på Ljungbyhed, låg över natt på Tyringe gästgivaregård. Han gick då ner till Tyringe Mölla och hälsade på sin gamle kamrat von Liewen. Han skrev sedan i sin dagbok att han beklagade denne som skulle på gamla dagar bo på ett så fult och tråkigt ställe.

Det tyckte däremot inte mina föräldrar som 60 år senare inköpte Tyringe Mölla och flyttade dit med sina 8 barn. För oss alla blev det paradiset på jorden med barndomsminnen som aldrig förblekna.
Med det nutida Tyringe hade det lilla dåtida samhället icke mycket gemensamt.

Men redan då var järnvägsstationen det centrala med sitt låga stationshus som förutan väntsal, expedition och postkontor även var bostad för Stationsinspektor Strandquist med hustru, svärmor och två barn.

Posten kunde hämtas vid vilken tid som helst. Var inspektoren upptagen kom ofta något av barnen Elsa eller Gösta, och öppnade luckan, men då blev man för det mesta inbjuden till en stunds lek och bjöds på den rara tant Julias goda sockerkaka. Receptet på den används ännu flitigt i tredje led i vår familj. Det var en omtyckt familj och deltagandet i sorgen stort då den lilla flickan hastigt rycktes bort i difteri. Det var mitt första möte med döden

Bakom stationshuset låg några hus, målade i stark lila färg med vita knutar. I källaren i ett av dem öppnades ett bageri och det var mycket spännande att få »köpebröd«. Bagaren hade de mest underbara wienerbröd som hette »Skillingabröd« och kostade 2 öre styck. Vad bagaren hette vet jag inte, men det var en stilig karl med en mustasch som var ljus på ena sidan och mörk på den andra.

Lite längre bort bodde Måns Johansson som tillverkade läskedrycker. Han var en liten rund, mycket godmodig herre. Man kunde för några ören köpa en läsk hos honom, och om man ej orkade dricka upp allt, sattes korken i flaskan och fick stå i fönstret tills en annan gång man gick förbi och var törstig. Det stod många flaskor i fönstret, och men var ju alltid övertygad om att den som det var mest i var ens egen!

Nästa hus var »Handelsföreningen« där alla varor till vårt stora hushåll köptes på bok. Dit gick man gärna ty man fick alltid en strut karameller på köpet. De övriga husen åt det hållet var banmästaren Nilssons som hade en dotter och fyra duktiga pojkar. De hade även en mangelbod, så dit körde vi och manglade vår tvätt. Längre bort låg Sjöbergs smedja där ena smeden hette Ture. En sorglig händelse för oss alla i byn var när en av Sjöbergs pojkar drunknade i Finjasjön. Snett emot smedjan bodde mejeristens i ett gammalt vackert, lågt hus med mycket tjocka murar, jag tror det finns kvar än.

På andra sidan järnvägen var ej många. hus för 50-60 år sen men ett som nu är borta minns jag väl • Det var skomakare Palmgrens. Han sydde våra skor, ja man hade förresten alltid kängor då. Själv fick jag nog ej så ofta nya, ty som jag var yngst i barnskaran fick jag alltid ärva efter de äldre, oberoende om de passade mig eller ej. Ibland klämde de och ibland ville dom knappt följa med. Men för några år sen råkade jag en gammal skomakare som talade om att hans lärlingsprov var ett par små kängor till mig. Jag var då 3-4 år. Jag hade gärna velat krama om honom och tacka nu 55 år senare. Men han hade kanske ej blivit glad.

På andra sidan järnvägen bodde också en gammal man med stort, vitt skägg som vi kallade för »jultomten«.

I banvaktsstugan som ännu finns kvar, fastän tillbyggd, bodde Svenssons. Han var en trevlig karl med ett vackert skägg, och man var lycklig om man ibland fick åka med honom på dressinen. Barnen var visst mycket musikaliska och jag minns att när vi från Stockholm fick noter till nyutkomna bitar, nog kunde Svenssons pojkar dem innan. Det var på »kväsarvalsens« tid

Åt Torupshållet till låg Tyringegården, och ungdomarna där hade vi mycket roligt tillsammans med. Sen låg den fruktade gästgivaregården där det jämt var slagsmål och bråk. De värsta bråkmakarna bodde i små stugor’ i närheten och jag minns då vi en vinterkväll skulle köra förbi där så togs bjällrorna av hästarna så vi kunde komma förbi utan att väcka uppmärksamhet och slippa bli överfallna. En söndagsförmiddag då en av dessa slagskämpar var full, överföll han oss ungdomar, men far hörde att vi skrek och kom med en käpp och klådde honom ordentligt. Nästa dag kom han hem och bad om ursäkt och då far talade för­stånd med honom lovade han låta bli spriten. Dessa karlar, som var byns skräck, var i grunden riktigt bra människor och jag har hört att de blev nyktra och religiösa, och den ene blev till och med polis.

Så var där nämndeman­nens och Per Jönssons stora gårdar. Till de senares bröllop var vi alla bjudna men bara en av flickorna fick följa med mor och far dit. Men vi barn var ofta där uppe och hälsade på. En gång då »nämndemansmor« som hon kallades, kom in i vår salong, där det fanns stora speglar och förgyllda möbler, slog hon ihop händerna och utbrast »ou, sau natturskönt och konsterfaaret«! Det uttrycket använder vi ofta än.

Där Stansknivfabriken nu ligger gick vägen fram till gården »Tyringe Mölla« vilket namn ändrades till Mariehill efter min mor. Där låg också de skröp­liga ladugårdarna. Boningshuset var mycket vackert, men fuktigt och utan källare· så det växte svamp under möblerna. Efter några år revs både boningshus och ladugårdar och byggdes nya och vägen flyttades och en granaIlé planterades. Nu: är den visst förvuxen och husen ändrade och heter något annat.

Inga andra hus fanns i närheten och hela området där nu badanstalt, pensionat, kyrka och villor trängas, där var åker och äng, potatisland och sädesfält. Där kyrkan ligger gick gränsen mellan Vedhygge och Tyringe Mölla och jorden på andra sidan bäcken mot järnvägen tillhörde Tyringegården Ägaren till den senare hade ett litet badhus ungefär där bron nu är, och ett vid kvarndammen vid Verktygsfabriken då det endast var en damm.

Då vi ungdomar badade sprang vi tvärs över åkrarna till varann, iklädda den tidens baddräkter, oftast rödrandiga och med byxor som gick till knäna. Det ansågs mycket frigjort att gå så lätt klädd.

Någon industri fanns ej utom Kollinge och det var det enda ställe som hade telefon.

Vi barn följde gärna med far ut kring på ägorna. Han kunde, berätta så mycket om djur skog och blommor och tröttnade aldrig på våra frågor Både mor och far älskade sång och musik och alla sorters instrument fanns hemma. Barnens kamrater var alltid välkomna, och undfägnades gästfritt. Min ena bror hade en gång några vänner med hem och då han presenterade dem för mor, klappade han mor och sade och »detta är mor med mat må ni tro«!

Ja, det var ett stort hushåll. Tre fastrar, gifta i Tyskland och en moster från Danmark, med män och barn var ofta på långa besök hos oss. Mormor bodde tidvis där, men farmor, som bodde i Ljungby kunde ej resa så långt

Men varje jul sändes en låda med slakt och julmat till henne. En gång cyklade mina bröder som 10-12 års pojkar till henne. Det var tunga cyklar på den tiden utan frihjul och utan luftringar. Det var duktigt av dem, och »bragden« stod omtalad i tidningarna.

En gång körde vi med stora charabangen, som rymde 12 personer, upp till farmor. Den resan var en upplevelse för oss alla. Vi hade handklaver och mandolin med och det spelades och sjöngs i vagnen. Fullt med grindar var det på de dåliga, smala vägarna och inga vägvisare fanns. Varje mötande fick man fråga om rätta vägen. Men det slog aldrig fel utan att de tillfrågade kom med en motfråga innan de svarade »Var ä I ifrån?« Till slut började vi också med den frågan till alla vi mötte.

Som Tyringe Möllas jordbruk ej var så stort hade hästarna ej så mycket att göra utan vi barn fick använda dem. Vi fick tidigt lära oss rida och köra och att kravla ur släden och vagnar när hästarna skenade. Det gjorde de ofta, men de sprungo alltid hem, och någon svårare olycka hände sällan. Så vi kommo ofta linkande hem efter hästen. Vi blevo utskrattade, ty något pjosk förekom ej. Till Hässleholm red och körde vi ofta i ärende och höll på Wellanders gård

Runt Finjasjön kördes en gång varje sommar, samt i lövad skrinda till Dalarö Klint. Där voro vi hela dagen och hade mat med. Varje midsommar körde vi till Vannebergamötet.

I slutet av 1800-talet söps det friskt i landsbygden och i Tyringe var det ständigt slagsmål och bråk mellan berusade. Hustru och barn fingo oftast sitta emellan och det hände att de kommo ner till oss och sökte skydd. Ibland hade de med sig en gammal häst, vigselring eller annat av värde som de gömde hos oss för att det ej skulle bytas ut mot brännvin.

Far var aldrig rädd och det var väl det som gjorde att han alltid kunde lugna och tala till rätta dessa fulla slagskämpar. För att bättra på för­hållandena ordnade han möten på sommaren i det fria. Han lät göra en mycket stor grotta med rödmålade bänkar. Vi kallade den för »Halleluja grottan«. På vintern hölls möten dels i vår stora, för det tillfället utrymda salong, dels i en flygelbyggnad som ännu finns kvar.

Far tillhörd själv Frälsningsarmen, sedan Svenska Missionsförbundet, och vi hade många vänner ibland dem. Då general Booth med döttrar sin sommarsemester hos oss i Tyringe. Bland dem Hanna Oechterony med sin vackra adjutant, fröken Svensson, P.P. Waldenström, missionär Witt med familj. Riokard Tjeder, som med familj delade sig mellan oss i Tyringe och gamla friherrinnan på Hovdala. Numera avlidna minister Lagercrantz glömde aldrig far och mor och det stöd de lämnat vid Frälsningsarmens genombrott.

Resepredikanterna kommo från Hovdala till oss och kördes vidare till Hörja, där de bodde hos handlaren och barnmorskan, fröken Vadsberg. Det var en riktig väckelsens tid.

Mycket sång och musik förekom och det skrevs och trycktes rörande sånger om spritens fördärv. En av de mest tårdrypande hette »Baldräkten« den lämnade inget öga torrt. Flera av de försupna slagskämparna gräto och blevo omvända. Religiösa föreningar och söndagsskolan i Hässleholm hade sommarutflykt till Tyringe, mottogs hemma hos oss och hade fester i Ekbacken.. Senare byggde far Missionshuset nere vid dammarna. I det fanns två rum som vi använde som gästrum och därför döptes till “missionshotellet”. Oftast bodde predikanterna där.

För oss barn gjordes mycket i den tidens nöjesväg. Förutom hästar fick vi mycket tidigt cyklar, men skogsböndernas hästar voro så rädda för »fart­vidundret« så vi fingo alltid gå av cykelen då vi mötte en skjuts.

Tennis hade vi, krocketplan, gungor, trapets och flera båtar i dammen. Där plumsades i friskt. Fabrikör Bensons barn från Hässleholm voro ofta hos. oss och en gång då Artur ramlat i vattnet o troligt många gånger och ideligen fått andra torra kläder på, utbrast mor, med sitt aldrig sviktande tålamod: »Nästa gång får du flickkläder«. Ja, det var härliga, soliga dagar men det var inte alltid fritid, utan vi fingo lära oss arbeta och hjälpa till både inom och utomhus. Och fars och mors praktiska sinne och arbetsam­het kan spåras hos barnbarnsbarnen.

Nutida nöjen fanns ej då och de som är unga nu skulle nog tycka att vi voro förfärligt anspråkslösa. Men livet då hade en annan rytm och sammanhållning­en mellan alla som tillhörde hushållet. Hembiträdet stannade oftast till de gifte sig med drängen eller någon av arbetarna på fabriken.

Många, många av dem minns jag ännu med glädje och tacksamhet. En dräng, en genomgod människa var Anton Nilsson. Han var alltid snäll mot djuren, och erhöll djurskyddsföreningens medalj och en summa i guld. Det överlämnades till honom efter högmässan en juldag i Finja kyrka. En annan dräng hade varit i »Amirika« och vi kallade honom därför »Massa Julius«. Han berättade för oss· barn om de mest våldsamma äventyr han upplevt. Vi trodde på allt och ögon­en växte av förfäran. Då skrattade han så gott, slog händerna i knäna och vaggade fram och tillbaka. Jag kan se honom än fast. jag då var högst sex år. Det var ej ont om hemhjälp då och i vårt stora hushåll behövdes många villiga händer, sen kom extra hjälp vid slakt, tvätt och dylikt.

En mycket ung flicka, snäll, men oerfaren, hade ett stort besvär med byns ungherrar som drev med henne. Hon skrev då och grälade på de två svåraste och visade brevet för oss flickor. Det började »O, du rälie möllare och Johan«.

En mycket trevlig torpare hade samlat ihop femtio kronor tills han skulle gifta sig, men i stället för att köpa bohag reste de nygifta till Köpenhamn.på bröllopsresa.

Det var inte många. tåg som passerade Finja för 50-60 år sen och om man då som vi, reste ofta blev man bekant med både lokförare och konduktörer. En gång bad far föraren komma hem och hälsa på och han svarade att det blev nog ej förrän tåget urspårade där. Det hände till slut en vinterkväll. Ingen olycka skedde, men de resande och tågpersonalen bjödos in till oss på mat tills, efter några timmar, ett annat tåg kom och hämtade dem. Bland dem var ett utländskt sällskap som ej nog kunde förvåna sig över att hamna i ett sådant hem mitt ute i ödemarken och folk som talade deras eget språk. Kupéerna i tågen gingo tvärs över vagnens bredd med ut­gång från varje kupé. I en sådan kupé sattes vi varje höst, med mat, dockor och tusen saker. Vi skulle till skolan i Hälsingborg . Ibland fick vi ta en av hundarna med, en liten Cocker Spaniel som vi fått av mormor. Den hette Robin och härstammade från Kulla Gunnarstorp, där mormor var gärna sedd.

Vi hade en skolvåning på fem rum, en av de äldsta flickorna och en jungfru, Emelie, skötte hushållet. Mjölk fick vi från Tyringe i en av far konstruerad  plåtkoffert,  liksom den mesta övriga maten. Men hela vår längtan stod till Tyringe och då vi på ferien kom hem var vi som lössläppta kalvar. På julen samlades vi alla och på julafton åto drängar, torpare, vaktpojke, mjölnare och jungfru med vid bordet. Vi hade sittande bord och alla måste rimma till gröten . En av torparna, Selander, läste då upp »Denna gröt är kokt i en gryta och inte i en bytta; och därför hurra vi för alla glyttar«.

Julgran brukade vi köpa i granngården Spinkabygget , nuvarande Bommeryd. Ägaren var mycket mörk och kallades »svarte mannen«. Så körde vi kring och delade ut julklappar till torparnas barn, ’till »mor Gustafs« och till mor Gunilla.Den senare var den vackraste lilla gumma man kunde se och med en rikt flödande poetisk ådra. Eon var med på en av de äldre systrarnas bröllop och väckte allmän  beundran med verser som honsjälv skrivet och läste upp.

Uti skogen mot Mjölkalånga till, bodde i en liten stuga Pernilla hon var puckelryggig och klen men orkade ändå ha syskola för flickor från Tyringe och Tvärskog. Där gick jag och försökte lära brodera. En gång i veckan, mest hela dagen, kostade 25 öre i månaden. Men jag fick ge en hel krona för det tyckte mor att Pernilla förtjänade.

En tokig gumma, Elna kom hem och sålde vispar. Hon var mycket snäll, men förståndet var som ett litet barns, och hon lekte så gärna med våra dockor. Hon kalla min mor för »hattamor « och hon var alltid välkommen då hon k om.  En annan ofta sedd gäst var Nils Samuelsson från Hörja. Han köpte upp antikviteter som han sålde till far. Han hade alltid så mycket att berätta om livet ute i skogsbygderna, som var roligt att höra på. En annan känd person var skräddaren. Han kände alla på många mils avstånd och då han kom hem med sydda kläder satt han alltid kvar länge och berättade. Han kände sådana som varit utsatta för både »maran« och sett irrbloss. Jag fick ofta gå ut i barnkammaren då han kom i berättartagen, och det var ju försmädligt. På en räkning till far skrev han en gång »Omvänt en rock«. Han hade en mycket vacker och duktig fru och rara barn som jag lekte med.

Två gånger om året kom en gubbe och sålde lax. »Nu kommer laxagubben« var hans ständiga hälsning, och det köptes flera stora laxar. Annars gjordes allt pålägg, även ost. Man hade alltid kopparkastruller och de måste förtennas då och då. Då körde man till smed Lundström i Finja med dem.

Och porslin som gick sönder zinkades ihop av mor Nord i Tvärskog. En karl som även besökte oss ibland, var den så kallade »skrikaren«. Han led av någon sjukdom som framkallade en ström av oartikulerade ljud, blandade med svordomar. Vi tyckte ej om hans besök och fick han ej som han ville ritade han »magiska cirklar« på marken och skrek att man skulle bli förstenad om man gick däröver. Vi blevo naturligtvis vettskrämda tills far körde iväg honom och räfsade bort trolleriet.

Då far startade Verktygsfabriken räckte vattenkraften ej till för dess drift.  Han anlade då en damm intill den gamla dammen. På den platsen var björkskog och fullt med blåbär. Kvarnägaren nere i byn ansåg att han fick for llte vatten sen den nya dammen byggts, och stämde far. Detta mål gick genom alla instanser och höll på i många, många år. Gång på gång var det syn av höga herrarna i hovrätten i Kristianstad och Häradsrätten i Hässleholm. Efter synen var det middag hemma i vilken även kärande deltog.Efteråt kördes herrarna till stationen i charabangen, och blevo de fördröjda fick tåget vänta. Det fanns ingen hets och brådska på den tiden.

Till skillnad mot nutidens spartanska »fina middagar« kan jag berätta vad som serverades på en sådan juristmiddag. Först stort smörgåsbord med mycket småvarmt, buljong med »fattiga riddare«, gädda med pepparrot, kallt kardinalkött med röd sås, äppeltårta med vaniljsås. Sprit serverades ej men mycket gott hemlagat öl. I vardagslag hade vi alltid gröt till frukost, men det var bara far som fick socker på gröten. Var det rågmjölsgröt; kunde vi få sirap på. Av smörgåsar fick vi först två av groft bröd, sedan på vitt bröd. Ville vi ha flera fick vi fortsätta med de grova. Efterhand som barnen växte upp mildrades detta, och jag som var »skrapkakan« och kom flera år efter de andra, fick oftast vad jag ville. Annars var jag mycket besvärad av sju äldre syskons uppfostraridéer som jag skulle vara försökskanin för. Men de voro alla mycket snälla och jag har många lärdom­ar från dem att vara tacksam för.

Många av våra hembiträden tänker jag på med varm tacksamhet. Hilda som skötte mig sen jag föddes och på vars bröllop jag var brudnäbb. Jag var liten och blev sömnig, så bruden klädde av mig och lade mig i brudsängen. Vad som sen hände minns jag ej. Hennes son är nu en av Stockholms kända präster, och vi råkas ibland och talar om hans mor.

Och så Karolina, hon var danska och flyttade med oss till Tyringe. Vi älskade henne mycket. Hon gifte sig sedan med drängen. Och så Albertina Bernhardina Bengtsson, Hedda, Hulda, Emma och den lilla vackra, fina. Alma, Elina, Selma, ja, jag minns dem alla med glädje.

Då man skall skriva om sina barndomsminnen är det mycket svårt att sluta, ty det ena minnet väcker det andra till liv. Men det är roligt att leva i minnenas värld. Man är som ett solur, man räknar de ljusa stunderna blott. Och det är inte tråkigt att bli gammal. Som en film ser man hela sitt liv och om man än tycker att livet bjudit en väl mycket av sorg och bekymmer, kan man dock av de ljusa minnena binda en strålande bukett. Och jag säger som E.G. Geijer »jag tackar Gud för de bästa föräldrar« och de vackraste barndomsminnen från Tyringe. En av mina syskon skrev några verser om Tyringe och oss alla som vi sjöngo på en känd melodi, och jag vill gärna sluta dessa minnen med första versen:

Allt från Tyringe, hän mot Finjasjön
ligger möllan i en härlig dal.
Där fabriken står, och där smeden slår, och där ingenjören Buhre går,
Detta sköna land det är Tyringe,
Ja, min egen stolta fosterbygd.
Stockholm i januari 1951.

Berta Hamilton