Berta Bergmans minnen

Berta Debora Bergman, gift greve med Henning Hamilton, född 1890 –död 1953, hon var yngst av Maria och August Bergmans 8 barn.

Barndomsminnen från Tyringe

Publicerat i Norra Skåne 3 februari 1951.
Då översten Stael von Holstein på 1830-talet åkte från Kristianstad till regementsmöte på Ljungbyhed, låg över natt på Tyringe gästgivaregård. Han gick då ner till Tyringe Mölla och hälsade på sin gamle kamrat von Liewen. Han skrev sedan i sin dagbok att han beklagade denne som skulle på gamla dagar bo på ett så fult och tråkigt ställe.

Det tyckte däremot inte mina föräldrar som 60 år senare inköpte Tyringe Mölla och flyttade dit med sina 8 barn. För oss alla blev det paradiset på jorden med barndomsminnen som aldrig förblekna.
Med det nutida Tyringe hade det lilla dåtida samhället icke mycket gemensamt.

Men redan då var järnvägsstationen det centrala med sitt låga stationshus som förutan väntsal, expedition och postkontor även var bostad för Stationsinspektor Strandquist med hustru, svärmor och två barn.

Posten kunde hämtas vid vilken tid som helst. Var inspektoren upptagen kom ofta något av barnen Elsa eller Gösta, och öppnade luckan, men då blev man för det mesta inbjuden till en stunds lek och bjöds på den rara tant Julias goda sockerkaka. Receptet på den används ännu flitigt i tredje led i vår familj. Det var en omtyckt familj och deltagandet i sorgen stort då den lilla flickan hastigt rycktes bort i difteri. Det var mitt första möte med döden

Bakom stationshuset låg några hus, målade i stark lila färg med vita knutar. I källaren i ett av dem öppnades ett bageri och det var mycket spännande att få »köpebröd«. Bagaren hade de mest underbara wienerbröd som hette »Skillingabröd« och kostade 2 öre styck. Vad bagaren hette vet jag inte, men det var en stilig karl med en mustasch som var ljus på ena sidan och mörk på den andra.

Lite längre bort bodde Måns Johansson som tillverkade läskedrycker. Han var en liten rund, mycket godmodig herre. Man kunde för några ören köpa en läsk hos honom, och om man ej orkade dricka upp allt, sattes korken i flaskan och fick stå i fönstret tills en annan gång man gick förbi och var törstig. Det stod många flaskor i fönstret, och men var ju alltid övertygad om att den som det var mest i var ens egen!

Nästa hus var »Handelsföreningen« där alla varor till vårt stora hushåll köptes på bok. Dit gick man gärna ty man fick alltid en strut karameller på köpet. De övriga husen åt det hållet var banmästaren Nilssons som hade en dotter och fyra duktiga pojkar. De hade även en mangelbod, så dit körde vi och manglade vår tvätt. Längre bort låg Sjöbergs smedja där ena smeden hette Ture. En sorglig händelse för oss alla i byn var när en av Sjöbergs pojkar drunknade i Finjasjön. Snett emot smedjan bodde mejeristens i ett gammalt vackert, lågt hus med mycket tjocka murar, jag tror det finns kvar än.

På andra sidan järnvägen var ej många. hus för 50-60 år sen men ett som nu är borta minns jag väl • Det var skomakare Palmgrens. Han sydde våra skor, ja man hade förresten alltid kängor då. Själv fick jag nog ej så ofta nya, ty som jag var yngst i barnskaran fick jag alltid ärva efter de äldre, oberoende om de passade mig eller ej. Ibland klämde de och ibland ville dom knappt följa med. Men för några år sen råkade jag en gammal skomakare som talade om att hans lärlingsprov var ett par små kängor till mig. Jag var då 3-4 år. Jag hade gärna velat krama om honom och tacka nu 55 år senare. Men han hade kanske ej blivit glad.

På andra sidan järnvägen bodde också en gammal man med stort, vitt skägg som vi kallade för »jultomten«.

I banvaktsstugan som ännu finns kvar, fastän tillbyggd, bodde Svenssons. Han var en trevlig karl med ett vackert skägg, och man var lycklig om man ibland fick åka med honom på dressinen. Barnen var visst mycket musikaliska och jag minns att när vi från Stockholm fick noter till nyutkomna bitar, nog kunde Svenssons pojkar dem innan. Det var på »kväsarvalsens« tid

Åt Torupshållet till låg Tyringegården, och ungdomarna där hade vi mycket roligt tillsammans med. Sen låg den fruktade gästgivaregården där det jämt var slagsmål och bråk. De värsta bråkmakarna bodde i små stugor’ i närheten och jag minns då vi en vinterkväll skulle köra förbi där så togs bjällrorna av hästarna så vi kunde komma förbi utan att väcka uppmärksamhet och slippa bli överfallna. En söndagsförmiddag då en av dessa slagskämpar var full, överföll han oss ungdomar, men far hörde att vi skrek och kom med en käpp och klådde honom ordentligt. Nästa dag kom han hem och bad om ursäkt och då far talade för­stånd med honom lovade han låta bli spriten. Dessa karlar, som var byns skräck, var i grunden riktigt bra människor och jag har hört att de blev nyktra och religiösa, och den ene blev till och med polis.

Så var där nämndeman­nens och Per Jönssons stora gårdar. Till de senares bröllop var vi alla bjudna men bara en av flickorna fick följa med mor och far dit. Men vi barn var ofta där uppe och hälsade på. En gång då ”nämndemansmor” som hon kallades, kom in i vår salong, där det fanns stora speglar och förgyllda möbler, slog hon ihop händerna och utbrast »ou, sau natturskönt och konsterfaaret«! Det uttrycket använder vi ofta än.

Där Stansknivfabriken nu ligger gick vägen fram till gården ”Tyringe Mölla” vilket namn ändrades till Mariehill efter min mor. Där låg också de skröp­liga ladugårdarna. Boningshuset var mycket vackert, men fuktigt och utan källare· så det växte svamp under möblerna. Efter några år revs både boningshus och ladugårdar och byggdes nya och vägen flyttades och en granaIlé planterades. Nu: är den visst förvuxen och husen ändrade och heter något annat.

Inga andra hus fanns i närheten och hela området där nu badanstalt, pensionat, kyrka och villor trängas, där var åker och äng, potatisland och sädesfält. Där kyrkan ligger gick gränsen mellan Vedhygge och Tyringe Mölla och jorden på andra sidan bäcken mot järnvägen tillhörde Tyringegården Ägaren till den senare hade ett litet badhus ungefär där bron nu är, och ett vid kvarndammen vid Verktygsfabriken då det endast var en damm.

Då vi ungdomar badade sprang vi tvärs över åkrarna till varann, iklädda den tidens baddräkter, oftast rödrandiga och med byxor som gick till knäna. Det ansågs mycket frigjort att gå så lätt klädd.

Någon industri fanns ej utom Kollinge och det var det enda ställe som hade telefon.

Vi barn följde gärna med far ut kring på ägorna. Han kunde, berätta så mycket om djur skog och blommor och tröttnade aldrig på våra frågor Både mor och far älskade sång och musik och alla sorters instrument fanns hemma. Barnens kamrater var alltid välkomna, och undfägnades gästfritt. Min ena bror hade en gång några vänner med hem och då han presenterade dem för mor, klappade han mor och sade och »detta är mor med mat må ni tro«!

Ja, det var ett stort hushåll. Tre fastrar, gifta i Tyskland och en moster från Danmark, med män och barn var ofta på långa besök hos oss. Mormor bodde tidvis där, men farmor, som bodde i Ljungby kunde ej resa så långt

Men varje jul sändes en låda med slakt och julmat till henne. En gång cyklade mina bröder som 10-12 års pojkar till henne. Det var tunga cyklar på den tiden utan frihjul och utan luftringar. Det var duktigt av dem, och »bragden« stod omtalad i tidningarna.

En gång körde vi med stora charabangen, som rymde 12 personer, upp till farmor. Den resan var en upplevelse för oss alla. Vi hade handklaver och mandolin med och det spelades och sjöngs i vagnen. Fullt med grindar var det på de dåliga, smala vägarna och inga vägvisare fanns. Varje mötande fick man fråga om rätta vägen. Men det slog aldrig fel utan att de tillfrågade kom med en motfråga innan de svarade »Var ä I ifrån?« Till slut började vi också med den frågan till alla vi mötte.

Som Tyringe Möllas jordbruk ej var så stort hade hästarna ej så mycket att göra utan vi barn fick använda dem. Vi fick tidigt lära oss rida och köra och att kravla ur släden och vagnar när hästarna skenade. Det gjorde de ofta, men de sprungo alltid hem, och någon svårare olycka hände sällan. Så vi kommo ofta linkande hem efter hästen. Vi blevo utskrattade, ty något pjosk förekom ej. Till Hässleholm red och körde vi ofta i ärende och höll på Wellanders gård

Runt Finjasjön kördes en gång varje sommar, samt i lövad skrinda till Dalarö Klint. Där voro vi hela dagen och hade mat med. Varje midsommar körde vi till Vannebergamötet.

I slutet av 1800-talet söps det friskt i landsbygden och i Tyringe var det ständigt slagsmål och bråk mellan berusade. Hustru och barn fingo oftast sitta emellan och det hände att de kommo ner till oss och sökte skydd. Ibland hade de med sig en gammal häst, vigselring eller annat av värde som de gömde hos oss för att det ej skulle bytas ut mot brännvin.

Far var aldrig rädd och det var väl det som gjorde att han alltid kunde lugna och tala till rätta dessa fulla slagskämpar. För att bättra på för­hållandena ordnade han möten på sommaren i det fria. Han lät göra en mycket stor grotta med rödmålade bänkar. Vi kallade den för »Halleluja grottan«. På vintern hölls möten dels i vår stora, för det tillfället utrymda salong, dels i en flygelbyggnad som ännu finns kvar.

Far tillhörd själv Frälsningsarmen, sedan Svenska Missionsförbundet, och vi hade många vänner ibland dem. Då general Booth med döttrar sin sommarsemester hos oss i Tyringe. Bland dem Hanna Oechterony med sin vackra adjutant, fröken Svensson, P.P. Waldenström, missionär Witt med familj. Riokard Tjeder, som med familj delade sig mellan oss i Tyringe och gamla friherrinnan på Hovdala. Numera avlidna minister Lagercrantz glömde aldrig far och mor och det stöd de lämnat vid Frälsningsarmens genombrott.

Resepredikanterna kommo från Hovdala till oss och kördes vidare till Hörja, där de bodde hos handlaren och barnmorskan, fröken Vadsberg. Det var en riktig väckelsens tid.

Mycket sång och musik förekom och det skrevs och trycktes rörande sånger om spritens fördärv. En av de mest tårdrypande hette ”Baldräkten” den lämnade inget öga torrt. Flera av de försupna slagskämparna gräto och blevo omvända. Religiösa föreningar och söndagsskolan i Hässleholm hade sommarutflykt till Tyringe, mottogs hemma hos oss och hade fester i Ekbacken.. Senare byggde far Missionshuset nere vid dammarna. I det fanns två rum som vi använde som gästrum och därför döptes till ”missionshotellet”. Oftast bodde predikanterna där.

För oss barn gjordes mycket i den tidens nöjesväg. Förutom hästar fick vi mycket tidigt cyklar, men skogsböndernas hästar voro så rädda för »fart­vidundret« så vi fingo alltid gå av cykelen då vi mötte en skjuts.

Tennis hade vi, krocketplan, gungor, trapets och flera båtar i dammen. Där plumsades i friskt. Fabrikör Bensons barn från Hässleholm voro ofta hos. oss och en gång då Artur ramlat i vattnet o troligt många gånger och ideligen fått andra torra kläder på, utbrast mor, med sitt aldrig sviktande tålamod: »Nästa gång får du flickkläder«. Ja, det var härliga, soliga dagar men det var inte alltid fritid, utan vi fingo lära oss arbeta och hjälpa till både inom och utomhus. Och fars och mors praktiska sinne och arbetsam­het kan spåras hos barnbarnsbarnen.

Nutida nöjen fanns ej då och de som är unga nu skulle nog tycka att vi voro förfärligt anspråkslösa. Men livet då hade en annan rytm och sammanhållning­en mellan alla som tillhörde hushållet. Hembiträdet stannade oftast till de gifte sig med drängen eller någon av arbetarna på fabriken.

Många, många av dem minns jag ännu med glädje och tacksamhet. En dräng, en genomgod människa var Anton Nilsson. Han var alltid snäll mot djuren, och erhöll djurskyddsföreningens medalj och en summa i guld. Det överlämnades till honom efter högmässan en juldag i Finja kyrka. En annan dräng hade varit i »Amirika« och vi kallade honom därför »Massa Julius«. Han berättade för oss· barn om de mest våldsamma äventyr han upplevt. Vi trodde på allt och ögon­en växte av förfäran. Då skrattade han så gott, slog händerna i knäna och vaggade fram och tillbaka. Jag kan se honom än fast. jag då var högst sex år. Det var ej ont om hemhjälp då och i vårt stora hushåll behövdes många villiga händer, sen kom extra hjälp vid slakt, tvätt och dylikt.

En mycket ung flicka, snäll, men oerfaren, hade ett stort besvär med byns ungherrar som drev med henne. Hon skrev då och grälade på de två svåraste och visade brevet för oss flickor. Det började »O, du rälie möllare och Johan«.

En mycket trevlig torpare hade samlat ihop femtio kronor tills han skulle gifta sig, men i stället för att köpa bohag reste de nygifta till Köpenhamn.på bröllopsresa.

Det var inte många. tåg som passerade Finja för 50-60 år sen och om man då som vi, reste ofta blev man bekant med både lokförare och konduktörer. En gång bad far föraren komma hem och hälsa på och han svarade att det blev nog ej förrän tåget urspårade där. Det hände till slut en vinterkväll. Ingen olycka skedde, men de resande och tågpersonalen bjödos in till oss på mat tills, efter några timmar, ett annat tåg kom och hämtade dem. Bland dem var ett utländskt sällskap som ej nog kunde förvåna sig över att hamna i ett sådant hem mitt ute i ödemarken och folk som talade deras eget språk. Kupéerna i tågen gingo tvärs över vagnens bredd med ut­gång från varje kupé. I en sådan kupé sattes vi varje höst, med mat, dockor och tusen saker. Vi skulle till skolan i Hälsingborg . Ibland fick vi ta en av hundarna med, en liten Cocker Spaniel som vi fått av mormor. Den hette Robin och härstammade från Kulla Gunnarstorp, där mormor var gärna sedd.

Vi hade en skolvåning på fem rum, en av de äldsta flickorna och en jungfru, Emelie, skötte hushållet. Mjölk fick vi från Tyringe i en av far konstruerad  plåtkoffert,  liksom den mesta övriga maten. Men hela vår längtan stod till Tyringe och då vi på ferien kom hem var vi som lössläppta kalvar. På julen samlades vi alla och på julafton åto drängar, torpare, vaktpojke, mjölnare och jungfru med vid bordet. Vi hade sittande bord och alla måste rimma till gröten . En av torparna, Selander, läste då upp »Denna gröt är kokt i en gryta och inte i en bytta; och därför hurra vi för alla glyttar«.

Julgran brukade vi köpa i granngården Spinkabygget , nuvarande Bommeryd. Ägaren var mycket mörk och kallades »svarte mannen«. Så körde vi kring och delade ut julklappar till torparnas barn, ’till »mor Gustafs« och till mor Gunilla.Den senare var den vackraste lilla gumma man kunde se och med en rikt flödande poetisk ådra. Eon var med på en av de äldre systrarnas bröllop och väckte allmän  beundran med verser som honsjälv skrivet och läste upp.

Uti skogen mot Mjölkalånga till, bodde i en liten stuga Pernilla hon var puckelryggig och klen men orkade ändå ha syskola för flickor från Tyringe och Tvärskog. Där gick jag och försökte lära brodera. En gång i veckan, mest hela dagen, kostade 25 öre i månaden. Men jag fick ge en hel krona för det tyckte mor att Pernilla förtjänade.

En tokig gumma, Elna kom hem och sålde vispar. Hon var mycket snäll, men förståndet var som ett litet barns, och hon lekte så gärna med våra dockor. Hon kalla min mor för »hattamor « och hon var alltid välkommen då hon k om.  En annan ofta sedd gäst var Nils Samuelsson från Hörja. Han köpte upp antikviteter som han sålde till far. Han hade alltid så mycket att berätta om livet ute i skogsbygderna, som var roligt att höra på. En annan känd person var skräddaren. Han kände alla på många mils avstånd och då han kom hem med sydda kläder satt han alltid kvar länge och berättade. Han kände sådana som varit utsatta för både »maran« och sett irrbloss. Jag fick ofta gå ut i barnkammaren då han kom i berättartagen, och det var ju försmädligt. På en räkning till far skrev han en gång »Omvänt en rock«. Han hade en mycket vacker och duktig fru och rara barn som jag lekte med.

Två gånger om året kom en gubbe och sålde lax. »Nu kommer laxagubben« var hans ständiga hälsning, och det köptes flera stora laxar. Annars gjordes allt pålägg, även ost. Man hade alltid kopparkastruller och de måste förtennas då och då. Då körde man till smed Lundström i Finja med dem.

Och porslin som gick sönder zinkades ihop av mor Nord i Tvärskog. En karl som även besökte oss ibland, var den så kallade »skrikaren«. Han led av någon sjukdom som framkallade en ström av oartikulerade ljud, blandade med svordomar. Vi tyckte ej om hans besök och fick han ej som han ville ritade han »magiska cirklar« på marken och skrek att man skulle bli förstenad om man gick däröver. Vi blevo naturligtvis vettskrämda tills far körde iväg honom och räfsade bort trolleriet.

Då far startade Verktygsfabriken räckte vattenkraften ej till för dess drift.  Han anlade då en damm intill den gamla dammen. På den platsen var björkskog och fullt med blåbär. Kvarnägaren nere i byn ansåg att han fick for llte vatten sen den nya dammen byggts, och stämde far. Detta mål gick genom alla instanser och höll på i många, många år. Gång på gång var det syn av höga herrarna i hovrätten i Kristianstad och Häradsrätten i Hässleholm. Efter synen var det middag hemma i vilken även kärande deltog.Efteråt kördes herrarna till stationen i charabangen, och blevo de fördröjda fick tåget vänta. Det fanns ingen hets och brådska på den tiden.

Till skillnad mot nutidens spartanska »fina middagar« kan jag berätta vad som serverades på en sådan juristmiddag. Först stort smörgåsbord med mycket småvarmt, buljong med »fattiga riddare«, gädda med pepparrot, kallt kardinalkött med röd sås, äppeltårta med vaniljsås. Sprit serverades ej men mycket gott hemlagat öl. I vardagslag hade vi alltid gröt till frukost, men det var bara far som fick socker på gröten. Var det rågmjölsgröt; kunde vi få sirap på. Av smörgåsar fick vi först två av groft bröd, sedan på vitt bröd. Ville vi ha flera fick vi fortsätta med de grova. Efterhand som barnen växte upp mildrades detta, och jag som var »skrapkakan« och kom flera år efter de andra, fick oftast vad jag ville. Annars var jag mycket besvärad av sju äldre syskons uppfostraridéer som jag skulle vara försökskanin för. Men de voro alla mycket snälla och jag har många lärdom­ar från dem att vara tacksam för.

Många av våra hembiträden tänker jag på med varm tacksamhet. Hilda som skötte mig sen jag föddes och på vars bröllop jag var brudnäbb. Jag var liten och blev sömnig, så bruden klädde av mig och lade mig i brudsängen. Vad som sen hände minns jag ej. Hennes son är nu en av Stockholms kända präster, och vi råkas ibland och talar om hans mor.

Och så Karolina, hon var danska och flyttade med oss till Tyringe. Vi älskade henne mycket. Hon gifte sig sedan med drängen. Och så Albertina Bernhardina Bengtsson, Hedda, Hulda, Emma och den lilla vackra, fina. Alma, Elina, Selma, ja, jag minns dem alla med glädje.

Då man skall skriva om sina barndomsminnen är det mycket svårt att sluta, ty det ena minnet väcker det andra till liv. Men det är roligt att leva i minnenas värld. Man är som ett solur, man räknar de ljusa stunderna blott. Och det är inte tråkigt att bli gammal. Som en film ser man hela sitt liv och om man än tycker att livet bjudit en väl mycket av sorg och bekymmer, kan man dock av de ljusa minnena binda en strålande bukett. Och jag säger som E.G. Geijer »jag tackar Gud för de bästa föräldrar« och de vackraste barndomsminnen från Tyringe. En av mina syskon skrev några verser om Tyringe och oss alla som vi sjöngo på en känd melodi, och jag vill gärna sluta dessa minnen med första versen:

Allt från Tyringe, hän mot Finjasjön
ligger möllan i en härlig dal.
Där fabriken står, och där smeden slår, och där ingenjören Buhre går,
Detta sköna land det är Tyringe,
Ja, min egen stolta fosterbygd.
Stockholm i januari 1951.

Berta Hamilton

[/pl_text]
[/pl_col]
[/pl_row]

Tyringe Torvfabrik

En första vandring i augusti 2005

»AB Tyringe Torffabrik« startades 1901 av ingenjör Alfred Larsson. M N Martell blev disponent och Axel Linder jobbade som förman och under högsäsong arbetade upp till 75 personer på Angsholms mosse – barn, kvinnor och män. Angsholms mosse ligger strax väster om Tyringe, längs med Hörjavägen.

En torsdagskväll i augusti 2005 är vi ett 70-tal personer som vandrar i torvfabrikens numera borttagna spår. Vi är i mycket blandad ålder, glädjande nog är även ungdomar intresserade av ett svunnet Tyringe. Vi samlas vid det gamla godsmagasinet, precis norr om järnvägsspåren vid Tyringe järnvägsstation.

I torvfabrikens spår men här var vi nog många som mest tittade efter svamp. Lingonen lyste rött och vackert längs med banvallen.

Lars-Göran Sjövall, från Tyringe turistråd hälsar oss välkomna och leder färden över Industrigatan in på Spårgatan, där »AB Tyringe Torffabriks« fyra kilometer långa spår för att transportera torv från Angsholms mosse började. Nu får åtminstone jag klart för mig varför Spårgatan heter vad den heter.

Vandringen leder vidare upp över 21an in på Norregårdsvägen. Utanför »Krönet» huset som Tyringes en gång starke man, Ored Caiberth bodde i, där stannar vi och Einar Bengtsson berättar att ibland gick vagnarna så fort utför backen att det hände att de välte in i någon trädgård.

Einar Bengtsson i berättartagen utanför »Krönet« huset där Ored Caiberth en gång bodde. Här nedför Norregårdsvägen hade vagnarna hög fart ned mot byn och nuvarande 21:an.

Bland vandrarna finns de som i pojkåren tjuvåkte och intygar att tunglastade vagnar rullar fort. Ute på Angsholms mosse började torvbrytningen 1901 men innan dess hade spårläggarna grävt sig genom backar och planat ut grytor för att kunna lägga den smalspåriga järnvägen. Detta i en tid då det fanns väldigt lite grävmaskiner, för att säga som det var; det fanns inga. Skottkärror, häst och vagn, spadar och skyfflar var det som gällde.

När spåret lämnar Smålandsgatan och ger sig in i bushen mot Hörjavägen ser det nästan ut som gamla hålvägar men där har spårläggarna grävt sig fram. Torvvagnarna drogs av hästar upp till mossen men ner till samhället rullade de nästan av sig själva. Längre fram ersattes hästarna av dressiner.

Mossen är på 1300 tunnland och under de första åren bröts det ungefär 1200 – 1300 ton torv om året. Torvbrytningen på mossen upphörde 1950 medan torvindustrin höll på till 1955. Några år senare, 1958, bröts denna unika smalspåriga järnvägsräls upp och nu är det bara Spårgatan som minner om att rälsen en gång funnits.

Fortsättning på vandringen

En solig kväll i juni när Brasilien snart ska spela fotboll mot Kroatien, i i VMs gruppspel 2006, är vi ett trettiotal vandrare som samlas för guidas resten av vägen som leder till Angsholms mosse av Henry Svensson vars far Alfred Svensson var träskomakare och jobbade på torvmossen.

Vi samlas utmed Hörjavägen vid ett litet vitt hus, maskinhuset, som en gång rymde en lokomobil som eldades med torv för att driva pressen som packade torven. I den stora ladan på ungefär hundra meters längd lagrades all torv. Torven drogs dit med hästar ute från mossen och tippades från en ramp inne i ladan.

Angsholms mosse är på 1300 tunnland och det gick att bryta ungefär 1300 ton per år och förvaringsladan rymde 1500 ton. Rester av gaveln syns fortfarande en bit in på den med en bom avstängda grusvägen. I backen bakom gaveln går det även att skönja var hästarna kom stretande upp för backen med vagnar fulla av torv och där stod personal redo att lasta av vagnarna.

– Var vi snabba vid avlastningen kunde vi få fem minuters paus, berättar kvällens värd Henry Svensson från Rullabygget.
– Jag har nästan vuxit upp här på Angsholms mosse för båda mina föräldrar jobbade här så jag fick vara med redan som väldigt liten, berättar Henry. Där borta i backen där ni ser resterna av en jordkällare bodde hustomten Nils Jönsson och hustrun Hilda. De vakade dygnet runt över ladan och mossen. Jag jobbade här till i september 1939.

Vi lämnar ladan och fortsätter i de gamla spåren på gåsmarsch mot slutstationen som är den stora misslyckade torkanläggningen. En man vid namn Olbers utarbetade en helt ny torkmetod. Den gick ut på att en maskin skulle älta torven och sedan skulle den sprutas ut på de betongklädda väggarna i den stora kratern – 25 meter i diameter och fyra meter djup. Metoden fungerade inte då det var för dålig ventilation och Tyringe Torffabrik gick i tillfällig likvidation.

Väl framme vid kratern och kraftigt myggbitna allihop hittar någon en gammal spårbit, en liten kurva. Den borde väl med det snaraste förpassas från en rostig tillvaro i skogen till en varm skön plats på Tyringe museum. Kratern är numera helt igenväxt men med lite skrapande bland mossan och gräs gick det att hitta de cementerade väggarna.
– Här uppe på kanten cyklade vi i unga år, berättar Henry medan vi ligger på knä och tittar under mossan på den nästan 40 centimeter breda kanten.

Med lite jobb skulle kanske bygdens ungdomar få en utmärkt naturskön ramp för sina rullbrädor? Den gamla metoden med att torka torven ute på mossen i vackert upplagda högar var mera effektiv än kratern. I ladan tillverkades både torvströ och bränntorv.
– Det mesta av torvströn gick till utedassen i Helsingborg, berättar Henry Svensson. Den ströddes över efter uträttat behov för att ta bort lukten, som det ju annars blir på utedass.

Angsholms mosse är ungefär 3000 år gammal, den är en så kallad högmosse, som växer i mitten och avrinning sker vid kanterna. Det är alltså ingen gammal sjöbotten. En högmosse växer med en meter i höjd per 1000 år.

Efter lite fika med medhavt tackar Lars-Göran Sjövall, från Tyringe turistråd alla som kommit och hoppas att det snart ska bli en ny vandring. Kanske åter i centrala Tyringe.

Leif B Frid, var en av vandrarna och Bert Wilnerzon hade kameran med sig.

Tillbaka till Anslagstavlan >>> Tillbaka till Veta Mera! >>>