En första vandring i augusti 2005
»AB Tyringe Torffabrik« startades 1901 av ingenjör Alfred Larsson. M N Martell blev disponent och Axel Linder jobbade som förman och under högsäsong arbetade upp till 75 personer på Angsholms mosse – barn, kvinnor och män. Angsholms mosse ligger strax väster om Tyringe, längs med Hörjavägen.
En torsdagskväll i augusti 2005 är vi ett 70-tal personer som vandrar i torvfabrikens numera borttagna spår. Vi är i mycket blandad ålder, glädjande nog är även ungdomar intresserade av ett svunnet Tyringe. Vi samlas vid det gamla godsmagasinet, precis norr om järnvägsspåren vid Tyringe järnvägsstation.
Lars-Göran Sjövall, från Tyringe turistråd hälsar oss välkomna och leder färden över Industrigatan in på Spårgatan, där »AB Tyringe Torffabriks« fyra kilometer långa spår för att transportera torv från Angsholms mosse började. Nu får åtminstone jag klart för mig varför Spårgatan heter vad den heter.
Vandringen leder vidare upp över 21an in på Norregårdsvägen. Utanför »Krönet» huset som Tyringes en gång starke man, Ored Caiberth bodde i, där stannar vi och Einar Bengtsson berättar att ibland gick vagnarna så fort utför backen att det hände att de välte in i någon trädgård.
Bland vandrarna finns de som i pojkåren tjuvåkte och intygar att tunglastade vagnar rullar fort. Ute på Angsholms mosse började torvbrytningen 1901 men innan dess hade spårläggarna grävt sig genom backar och planat ut grytor för att kunna lägga den smalspåriga järnvägen. Detta i en tid då det fanns väldigt lite grävmaskiner, för att säga som det var; det fanns inga. Skottkärror, häst och vagn, spadar och skyfflar var det som gällde.
När spåret lämnar Smålandsgatan och ger sig in i bushen mot Hörjavägen ser det nästan ut som gamla hålvägar men där har spårläggarna grävt sig fram. Torvvagnarna drogs av hästar upp till mossen men ner till samhället rullade de nästan av sig själva. Längre fram ersattes hästarna av dressiner.
Mossen är på 1300 tunnland och under de första åren bröts det ungefär 1200 – 1300 ton torv om året. Torvbrytningen på mossen upphörde 1950 medan torvindustrin höll på till 1955. Några år senare, 1958, bröts denna unika smalspåriga järnvägsräls upp och nu är det bara Spårgatan som minner om att rälsen en gång funnits.
Fortsättning på vandringen
En solig kväll i juni när Brasilien snart ska spela fotboll mot Kroatien, i i VMs gruppspel 2006, är vi ett trettiotal vandrare som samlas för guidas resten av vägen som leder till Angsholms mosse av Henry Svensson vars far Alfred Svensson var träskomakare och jobbade på torvmossen.
Vi samlas utmed Hörjavägen vid ett litet vitt hus, maskinhuset, som en gång rymde en lokomobil som eldades med torv för att driva pressen som packade torven. I den stora ladan på ungefär hundra meters längd lagrades all torv. Torven drogs dit med hästar ute från mossen och tippades från en ramp inne i ladan.
Angsholms mosse är på 1300 tunnland och det gick att bryta ungefär 1300 ton per år och förvaringsladan rymde 1500 ton. Rester av gaveln syns fortfarande en bit in på den med en bom avstängda grusvägen. I backen bakom gaveln går det även att skönja var hästarna kom stretande upp för backen med vagnar fulla av torv och där stod personal redo att lasta av vagnarna.
– Var vi snabba vid avlastningen kunde vi få fem minuters paus, berättar kvällens värd Henry Svensson från Rullabygget.
– Jag har nästan vuxit upp här på Angsholms mosse för båda mina föräldrar jobbade här så jag fick vara med redan som väldigt liten, berättar Henry. Där borta i backen där ni ser resterna av en jordkällare bodde hustomten Nils Jönsson och hustrun Hilda. De vakade dygnet runt över ladan och mossen. Jag jobbade här till i september 1939.
Vi lämnar ladan och fortsätter i de gamla spåren på gåsmarsch mot slutstationen som är den stora misslyckade torkanläggningen. En man vid namn Olbers utarbetade en helt ny torkmetod. Den gick ut på att en maskin skulle älta torven och sedan skulle den sprutas ut på de betongklädda väggarna i den stora kratern – 25 meter i diameter och fyra meter djup. Metoden fungerade inte då det var för dålig ventilation och Tyringe Torffabrik gick i tillfällig likvidation.
Väl framme vid kratern och kraftigt myggbitna allihop hittar någon en gammal spårbit, en liten kurva. Den borde väl med det snaraste förpassas från en rostig tillvaro i skogen till en varm skön plats på Tyringe museum. Kratern är numera helt igenväxt men med lite skrapande bland mossan och gräs gick det att hitta de cementerade väggarna.
– Här uppe på kanten cyklade vi i unga år, berättar Henry medan vi ligger på knä och tittar under mossan på den nästan 40 centimeter breda kanten.
Med lite jobb skulle kanske bygdens ungdomar få en utmärkt naturskön ramp för sina rullbrädor? Den gamla metoden med att torka torven ute på mossen i vackert upplagda högar var mera effektiv än kratern. I ladan tillverkades både torvströ och bränntorv.
– Det mesta av torvströn gick till utedassen i Helsingborg, berättar Henry Svensson. Den ströddes över efter uträttat behov för att ta bort lukten, som det ju annars blir på utedass.
Angsholms mosse är ungefär 3000 år gammal, den är en så kallad högmosse, som växer i mitten och avrinning sker vid kanterna. Det är alltså ingen gammal sjöbotten. En högmosse växer med en meter i höjd per 1000 år.
Efter lite fika med medhavt tackar Lars-Göran Sjövall, från Tyringe turistråd alla som kommit och hoppas att det snart ska bli en ny vandring. Kanske åter i centrala Tyringe.
Leif B Frid, var en av vandrarna och Bert Wilnerzon hade kameran med sig.
Tillbaka till Anslagstavlan >>> Tillbaka till Veta Mera! >>>